Men hur många gånger jag än kommer duscha i badkaret, hur många gånger jag än kommer sova i "min" säng, hur många gånger jag än kommer äta vid matbordet, blir det aldrig mitt hem

Möblerna är dom samma, formen storleken allt.
Det är bakgrunden som inte stämmer, och den är fulare än någonsin. Bakgrunden, är fel.

När jag tänker på mitt rum nu så ser jag en symaskin som hjälper mig att slippa springa omkring rastlös, när jag tänkte på mitt rum förr, så tänkte jag på räddning.
Mitt fina stora rum med mina fina stora fönster, min fina stora altandörr och mitt vackra golv.
Mitt hem, känslan finns än, men den kommer sakta å säkert tyna bort, tillsammans med mig.

Ingen förstår, ingen lyssnar.
Så är livet när man är 16 år.