Jag tar dagen som den kommer. Har inga förhoppningar på dom kommande dagarna och har heller ingen lust att se negativt på dom. För man vet inte vad som kommer att hända. Vänner kommer och går. Du vet aldrig när du finner en ny vän, eller förlorar en gammal. Det är sånt som visar sig med tiden. Hur framtiden blir. Jag har svårt att blicka framåt. Istället står jag still och trampar. Arg för att allting blivit som det blivit, arg för att jag blivit den jag blivit. Känner att tankarna börjar bli för många nu och dom får snart inte plats i mitt huvud. Minnena från förr tränger sig på, och gör sig påmind. Folk som anklagat mig för olika saker, folk som kallat mig fula saker. Hemska saker som jag bara vill glömma. Varför kommer dom tillbaka nu? Jag som lyckats stoppa undan dom så fint. Var jag verkligen så hemsk? och var det isåfall mitt fel, eller någon annans? jag blir tokig. när ska det klarna. jag får ingen ordning på det. vad hände egentligen? vart gick allt fel? Var det kanske innan jag föddes redan. När pappa fick sin första cancer, eller var det precis när jag skulle födas, när pappa fick reda på att han hade cancer igen. eller var det när dom bestämde sig för att skilja sig när jag var 3 år? eller var det när agnes föddes, när jag kände mig bortglömd. eller var det när thomas fick hjärnblödning och låg i koma i en månad? jag kan än minnas dagen. då var jag stolt över mig själv. en tio årig tjej som fick se de hon fick se, med sin yngsta syster i handen. Agnes pappa, mammas man låg där på sjukhuset med slangar överallt. i huvudet, i ansiktet, i bröstet i magen. överallt. var det då, var det då gud bestämde sig för att livet skulle fortsätta i samma riktning? eller var det när dom skiljdes, vi förlorade huset, bilen, transporten, min älskade ponny... var det då jag tappade bort mig själv? JagD skulle gärna vilja veta vart allt gick så snett. Jag skulle nöja mig då, jag skulle sluta fundera. Acceptera att livet blev som det blev, och att det kommer bli som det kommer bli. Men utan svar kommer jag fortsätta att älta i samma frågor om och om igen.
Den största frågan jag bär på... är vad jag gör för fel.

Hoping for the best but expecting the worst